Julian Assange: hjälte, våldtäktsman eller bara mullig mansgris? #prataomdet

Vi är så många som vill ha en hjälte att dyrka. Och Julian Assange (bara namnet!) verkade så lämplig. Grundare av Wikileaks, ständigt på resa och på flykt undan USA:s underrättelseväsen. Kämpen för yttrandefrihet och öppenhet på näten kontra de som ville dölja vad t ex USA:s soldater gör mot civilbefolkningen i Afghanistan.


Assange tas emot som en frälsare och en rockstjärna. Inte konstigt kanske om han börjar bete sig som en sådan: Egofixerad diva som tar för sig av alla villiga groupies. Han behöver inte anstränga sig och inte vara varken jämställd eller gentleman, de vill hursomhelst ligga med honom och han är som en sann slampa inte intresserad av något förhållande (87% slampa säger Assange själv: http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/skvaller-inleder-informationskrig_5814809.svd. ) Under 10 dagar i Sverige har han sex med två olika kvinnor, som inte är riktigt nöjda och som råkar jämföra sina erfarenheter. Det blir en promenad till polisen och så småningom en anmälan om våldtäkt.

Fast är det egentligen våldtäkt? Anser kvinnorna själva det vara våldtäkt? Eller är de bara missnöjda med att han inte respekterade deras önskemål om användning av kondom och att han sedan vägrade testa sig. En rimlig önskan med tanke på Assanges livsstil. Här står om vad han anklagas för:

http://www.guardian.co.uk/media/2010/dec/17/julian-assange-sweden

"Both complainants say they did not report him to the police for prosecution but only to require him to have an STD test."

Här är en rolig men knappast trovärdig serie om histiorien:

http://satwcomic.com/leaking


Att ha samlag med någon som sover räknas i alla fall som våldtäkt nuförtiden i Sverige. Men vaknar man inte då? Och även om man skulle vara för sömnig för att göra motstånd, kan ju man säga ifrån efteråt att det inte är ok. Ingen av kvinnorna tycks ha sagt ifrån på skarpen. Och därför tror jag inte han blir fälld för våldtäkt. Jag tycker också att kvinnor får säga rent ut vad de inte vill (och vad de vill), vi kan inte begära att männen ska vara tankeläsare. Eller att de ska avläsa mimik och kroppsspråk så vi slipper säga något rent ut. Vi måste våga vara besvärliga och bråkiga, annars kommer övergreppen/dåligt sex att fortsätta.

Det bästa med den här historien är att kvinnor börjar prata om det. http://prataomdet.se/
Det är iofs inte bara kvinnor som är offer, även män. Men varför kommunicerar vi inte? Varför går vi med på sådant som inte känns bra? För att vi vill anses frigjorda och inte frigida? För att vi tror att "alla andra gör så" och vi måste givetvis vara som alla andra?


Jag har förstås också en berättelse om när jag inte sade ifrån. När jag satt i biomörkret började plötsligt den för mig okände killen bredvid mig tafsa mig på benen. Hans hand rörde sig längre och längre upp. Till en början satt jag som förstenad. "Det kunde inte vara sant! Jag måste ha blivit tokig!" Till slut släppte försteningen och jag flyttade mig några stolar bort. Men varför skrek jag inte "Ditt jävla äckel, sluta tafsa på mig!" Nej, jag skämdes. Jag hade ju inte gjort något fel. Men jag skämdes dels för hans skull (hur kunde han göra något så hemskt), dels för min egen skull (varför hade jag reagerat så långsamt). Jag hade givetvis uselt självförtroende och var van vid att andra hade rätt för de var många/starkare. Fast alla kvinnor kan ju inte ha samma dåliga självförtroende.

Försäkringskassan saknar kompetens för vad de gör

Försäkringskassan (FK) avgör om man är sjuk eller inte, det gör inte läkaren som träffat patienten flera gånger. Ja, egentligen säger de att de bara avgör om man kan arbeta eller inte; man kan arbeta även om man är sjuk. Men känner tjänstemännen på FK till alla sjukdomar?

En man med autismspektrumstörning klarar inte av att arbeta men gick på daglig verksamhet. Men eftersom läkaren inte kunde garantera att han aldrig skulle kunna arbeta, blev FK:s beslut att han inte skulle få förlängd sjukersättning:

Men Försäkringskassan hänvisade till regelverket och till »underlaget«, alltså läkarutlåtandet, med dess spekulation om en eventuell ökad sysselsättningsförmåga i framtiden, och avslog hans ansökan om fortsatt sjukersättning. Han överlämnades till Arbetsförmedlingens introduktionsprogram för utförsäkrade.


För vår patient blev detta en svår motgång, han tog sig inte längre till dagverksamheten, han kom knappt ur sängen, blev närmast okontaktbar. Föräldrarna, boendestödjaren, habiliter­ingen, alla var förvånade och upprörda. När han i augusti ledsagades till Arbetsförmedlingen för en tremånaders arbetslivsintroduktion var han i så uppenbart dåligt skick att arbetsförmedlaren omedelbart avskrev ärendet och i sin korta rapport till Försäkringskassan meddelade att man inte funnit någon som helst arbetsförmåga hos »den arbetssökande«.Läkartidningen

Patienten kommer tillsammans med en anhörig åter till läkaren för ny sjukskrivning men mycket försämrad:

Jag konstaterar att patienten befinner sig i stupor, ett tillstånd som är ovanligt men inte okänt i litteraturen om autismstörningar [1, 2]. Han kommer inte att ta sig ur detta utan sjukhusvård. På min fråga om inläggning på sjukhus ger han inget svar, inte en min röjer hans inställning, fast han aldrig varit inlagd på sjukhus förr. Jag säger till mamman att tillståndet nog måste brytas genom sjukhusinläggning, antagligen elbehandling (ECT) [3], men att de kan fundera på det ett par dagar.

Patienten blir till slut bättre, men hade sluppit allt detta om FK förstått mer om neuropsykiatriska funktionshinder och psykiska sjukdomar. De har läkare som läser och nagelfar de insända läkarintygen, men hur pass kvalificerade är de inom dessa områden?

På detta fall kan man också lägga patientsäkerhetsaspekter. En allvarlig försämring av en patients tillstånd hade ju inträffat. Hade detta skett i samarbetet mellan öppen och sluten vård, eller i gränslandet mellan socialtjänst och psykiatri, så hade det varit ett fall för avvikelserapport och kanske lex Maria-anmälan. Men Socialstyrelsen har ­inget tillsynsansvar över Försäkringskassan, som är en suverän myndighet och samtidigt en så betydelsefull medaktör i sjukvården.

Det är kanske tur i oturen att patienten blev så apatisk att han inte kunde ta livet av sig. Men tänk om han aldrig blivit bättre? Och hur går det för andra sköra patienter, som inte blir apatiska? Ja, i en del fall har det lett till självmord.

Frågan är om regeringen kommer att ändra i reglerna. Vad säger socialförsäkringsminister Ulf Kristersson? Han kan förstås säga att det finns flera positiva följder än negativa. Men för dem som råkat illa ut är det fruktansvärt.